Ibland undrar jag hur människor tänker när de blickar ut över naturen och lamslår sin intelligens genom att göra saker som inte verkar speciellt vettiga. Tror de att de lever i en alternativ Beatrice Potterbok? Eller att hon skrev socialrealistiska böcker om djur?
Som den där mannen som försökte tala med björnar i Alaska och naturligtvis blev dödad, vilket hade konsekvensen att den oskyldiga björnen måste dö. Eller killen som (filmatiserats också förstås och heter Into the Wild) vandrade ut i naturen och tog fel på en potatisplanta med en giftig planta och svalt ihjäl hur mycket han än försökte äta. Och för att han inte behagade följa lite sunt förnuft så hade ingen en minsta aning var han var och ingen kunde därför hjälpa honom. Hur sorgligt man än tycker det är så är det urbota korkat.
Idag läser jag om en späckhuggare som för tredje gången dödar en tränare. Bra idé alls att tänka sig att det är riskfritt och gulligt att träna späckhuggare? När det gått fel redan två gånger borde man ju börja ställa sig lite frågor, men nej då. Det är så urbota korkat att man inte ens orkar skratta å deras vägnar. Rädda Williiiii! Fast att släppa ut en späckhuggare i friheten var åtminstone mer förnuftigt bortsett från gullighetsfaktorn.
Det är inte heller speciellt smart att ha vilda tigrar i trädgården - helt oavsett om du är magiker eller inte - och den dummaste idé du kan få är:
- Älskling, vad tror du om att träna ett litet trick med Gulleplufselufsan, jag tänkte sticka in mitt huvud i hennes gap.
Sedan läser jag om någon korttänkt person som köpt hus vid Dovers klippor för det var ju så billigt, och sedan rasade 5000 ton trädgård ner i havet. Hur kan man ens bygga hus vid stup, och allra minst köpa dem?
Jag får samma känsla av förundran över förslag om att:
- Älskling ska vi inte ta och flytta till Californien, typ San Fransisco? Det verkar så härligt. (med jordbävningar och eldstormar)
